Idag blir vår prins hela en vecka gammal. Jag får ångest och förstår inte hur tiden har kunnat gå så här fort?? Trots minimalt med sömn och att varje vaken minut spenderats med Mio så tycker jag att det var alldeles nyss som han lades på mitt bröst. Är det så här det ska kännas nu framöver? Som att tiden bara rusar förbi och ha ångest över jag inte riktigt hänger med? Passa på att njuta av tiden säger alla, men när tiden går såååå förbannat fort då?
Jag känner mig stressad. Det känns som att vi bara har Mio här på en begränsad tid och att han kommer tas ifrån oss snart, när vi minst anar det. Jag måste försöka få mig själv att förstå att han faktiskt är bara vår och att han kommer finnas vid vår sida tills vi dör. Jag har aldrig älskat någon på det här sättet och jag tror faktiskt helt ärligt att det skrämmer mig lite…
