Min förlossningsberättelse

Klockan 06:55 så ringde jag in till förlossningsavdelningen för att höra ifall de hade tid och plats för att ta emot oss idag. Jag fick svaret att det bara var för oss att komma in och helst innan klockan åtta. Så vi käkade en snabb frukost och sen packade vi färdigt BB-väskan och gick över till mamma som skulle skjutsa oss till sjukhuset.

Timo hade en läkartid kvart över åtta så han gick iväg medan jag gick in till förlossningen. Väl där s å visade de in mig på det rum som jag skulle ha, rum C. En barnmorskestudent från Danmark och hennes handledare kom sedan in och presenterade sig. De förklarade för mig vad som skulle hända härnäst och hur det skulle ske.

Precis innan nio så kom Timo tillbaka och det var tur, för klockan nio så ville BM undersöka mig för att se om hinnsvepningen fredagen innan gjort någon verkan eller om jag skulle vara tvungen att ta Cytotec. Jag hade förklarat för min läkare på fredagen att jag helst av allt inte ville ta Cytotec för allt negativt jag både läst och hört om den medicinen. De kopplade även upp mig på ett CTG och det visade att jag hade sammandragningar redan när vi kom in, som jag även känt av under helgen.

BM kunde konstatera att min livmodertapp var väldigt mjuk, ca. 2-3 cm lång samt att jag var öppen ungefär 1 cm. Hon sa att det inte var säkert att det skulle gå att ta hål på hinnorna när jag var så lite öppen, men hon gjorde ett försök och det lyckades som tur var! Medan hon tog hål på hinnorna så passade hon även på att sätta en elektrod på Mios huvud för att hålla koll på hur han mådde. Jag tyckte först att detta var väldigt obehagligt, men sen så kändes det som en bra trygghet att få svart på vitt hur hans hjärta slog.

Jag har varit väldigt orolig för det här med vattnet och om det fanns en chans att missa det när jag till exempel står i duschen. Men efter att hon hade tagit hål på vattnet så slutade det inte rinna på flera timmar och det var så obehagligt. Jag kunde knappt röra på mig, skratta eller spänna magen utan att det rann ur mig, så det var en jäkla tur att jag fick en megastor blöja på mig. Dock kände jag mig inte särskilt sexig utan mer som en gammal kärring som inte kunde hålla tätt, haha.

De satte värkförstärkande dropp nästan direkt efter för att få igång det hela lite fortare. De började med det lägsta för att se om det hjälpte till någonting och sen ökade de med jämna mellanrum. Från början så tyckte jag inte att sammandragningarna gjorde särskilt ont, utan de var mer obehagligt att magen blev så extremt hård och det kändes mer som en rejäl mensvärk. Men de ökade hela tiden både i styrka och i smärta.

Under föräldrautbildning så tjatade barnmorskan väldigt mycket på det här med profylaxandning. Både jag och Timo tyckte att det blev alldeles för tjatigt och överdrivet, så jag tänkte att det skulle jag banne mig inte ha någon hjälp av. Men när värkarna blev så pass starka att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, då fokuserade jag på andningen och det hjälpte enormt! Vid de tillfällen de gjorde alldeles för ont och jag tappade fokus så hjälpte Timo mig att hitta tillbaka. Jag tror att det som hjälpte var just att jag tappade lite fokus på smärtan och lade det på någonting annat.

Vid 14:15 så gjordes den första undersökningen och då var jag öppen 4 cm. Jag frågade BM när det var möjligt med EDA och hon sa att jag helst skulle vara öppen 5 cm eller mer, så det var bara att fortsätta kämpa. Men tills dess så föreslog hon att jag skulle testa lustgasen och den gjorde susen. Jag var lite orolig att jag skulle börja må så dåligt, men det var inte förrän de skruvade upp den till 40/60 som jag började känna av illamåendet. Det jag älskade med lustgasen var just att jag helt och hållet tappade tidsuppfattningen och det som hände runt omkring mig var bara i bakgrunden. Jag tror att Timo fick ett gott skratt åt mig vid några tillfällen, men det sket jag blanka fan i där och då, haha!

BM tipsade även om TENS och jag tyckte inte alls att den hjälpte särskilt mycket från början, men sen när Timo skruvade upp den till max så gjorde det lite skillnad i alla fall. Smärtan i ryggen försvann och istället gjorde det bara ont i magen under värkarna.

Timmarna mellan två och fem känns som en enda stor dimma och jag förstår inte alls hur tiden kunde gå så fort som den faktiskt gjorde fastän jag hade så enormt ont. Men strax efter fyra så kom BM in och gjorde ytterligare en undersökning och då var jag öppen sex centimeter och hon ringde till narkosläkaren för att sätta in EDAn.

Läkaren var trevlig men jag tycker att det tog en enorm tid innan han var klar. Den första sprutan som han la var bedövningsmedlet och det gjorde nästan ondast. Det var riktigt jobbigt att sitta helt still medan värkarna kom med 1-3 minuters mellanrum och gjorde så grymt ont. Dessutom så lyckades han inte sätta nålen rätt vid första tillfället så han blev tvungen att sticka om. Men när han väl satt det rätt och de tejpat fast slangarna och nålen så tog det inte mer än kanske tio minuter och sen började det genast kännas bättre.

När bedövningen satt sig helt så kändes det som att jag skulle kunna föda 100 barn, så jäkla skönt var det! Den värsta smärtan försvann helt och hållet och istället så kändes det som att det tryckte på mot fel hål, men det kunde jag leva med utan problem. Jag blev som en helt ny människa och kunde faktiskt prata och gå runt lite. Jag behövde inte alls använda mig av lustgasen längre så den fick de till och med stänga av.

För att själva värkarbetet inte skulle stanna upp så ville BM att jag skulle stå upp så mycket som möjligt för att få hjälp av tyngdkraften, så jag fick stå mot ett gåbord i 30 minuter och sen vila lite för att sedan ställa mig upp igen.

Strax efter de lagt bedövningen så gjordes en undersökning och då var jag öppen hela 10cm men bebis låg inte tillräckligt långt ner.

Vid 18 så kom en läkare och två sköterskor in och ville ta ett blodprov på lilleman för att se så att allt stod rätt till. Läkaren gav väldigt dålig information och det ledde till att jag blev orolig och jag förstod inte alls varför de var tvungen att sticka honom i huvudet om allt såg bra ut, men jag litade på att de visste vad det gjorde.

Vid nästan undersökning klockan 19:15 så var bebis läge fortfarande samma och för att försöka skynda på det hela så fick jag order om att stå på huk i sängen vid varje värk. Det gick bra från början men sen kändes verkligen att han kom längre och längre ner och det tryckte på mer och mer bakåt. Jag kände bara hur mycket jag ville gå på toaletten och göra nummer två, men BM försäkrade mig om att det bara var bebisen som tryckte på och sa att jag absolut inte fick gå på toaletten nu.

Läkaren kom in igen för att ta ett till blodprov på bebis för att se att allting såg bra ut med honom och även denna gång så fick vi minimalt med information…

När klockan blev nio så uppmanade BM mig att ta i och krysta på lite lite grann för att se om det hände någonting. Jag var väldigt rädd från början och vågade verkligen inte ta i så mycket som de ville att jag skulle göra. Tillslut så sa BM att jag inte hade något val och att jag var tvungen att ta i med all kraft jag hade.

Efter några krystningar på egen hand så kände jag bara hur kroppen tog över hela situationen på egen hand och det skrämde mig enormt från början. Det var en sådan enorm kraft som inte går att förklara på något vis! Så istället för att hjälpa till så höll jag emot och det var helt fel. Så tillslut så hjälpte jag till och krysta och när BM sa att jag bara var en värk till från att ha bebisen på mitt bröst så fnös jag bara åt henne, för det trodde jag verkligen inte! Men hon hade helt rätt och helt plötsligt så var världens finaste Mio ute och de lade honom på mitt bröst. Så det tog 43 minuter från första krystningsvärken tills dess att Mio tittade ut, dock kändes det mer som fem minuter.

Han hade navelsträngen runt halsen och var väldigt blå i ansiktet eftersom att jag inte vågat ta i riktigt från början, vilket ledde till att han hade blivit lite klämd. Så efter en liten stund så fick Timo följa med en undersköterska för att kontrollera så att Mio kunde andas och att allt såg bra ut.

Jag hade läst lite om ”Burning ring of fire” och den kände jag verkligen av! Den smärtan var nästan olidlig och jag trodde på riktigt att jag skulle spricka upp från Ystad till Haparanda… Men jag hade pratat med BM om det tidigare, så hon höll hela tiden varma handdukar, använde bedövningsgel och öste på med olja för att minska risken för att spricka så mycket.

Jag har aldrig varit med om att känslorna tar över helt och hållet, men precis när Mio var ute så var det som att någonting hände och det var så himla mäktigt. Det går verkligen inte att förklara hur det kändes, mer än att det måste upplevas. Nu i efterhand så gör jag mer än gärna om det och smärtan var värt det, trots att jag under dagen sa att jag aldrig mer skulle ha sex för då fanns det en risk att jag var tvungen att gå igenom det igen.

Jag hade hört att det skulle vara ett riktigt helvete att få ut moderkakan efteråt och det kan jag bara hålla med om. Jag var så öm och hade så ont i magen, men ändå så skulle BM vara där och trycka för att försöka få den att lossna. Jag vägrade först att försöka krysta ut den, men efter en halvtimmes plågeri så kom den äntligen ut. BM visade upp den och det var också riktigt häftigt att få se vad som hållit Mio levande och fått honom att växa inuti magen.

Jag är så himla nöjd med min förlossning och jag tror inte att det hade kunnat gå bättre på något vis. Jag är så glad att jag slapp både spricka och bristningar, speciellt eftersom de var mina största farhågor under förlossningen.

Nu två veckor efteråt så är jag fortfarande öm, men bara att titta på Mio får mig att glömma bort alla besvär och krämpor. Han är det finaste jag sett och jag älskar honom till döds redan. Jag skulle som sagt göra om det tusen gånger om. Vår älskade lilla Mio ♥