Ikväll fick jag ytterligare ett sånt där ”känslo-anfall”. Helt från ingenstans så brast det och jag började grina… Fattade inte alls vad som hände efteråt. Men tur att jag har min finaste T som bara låg och höll om mig och pussade på mig, så det kändes bra nästan direkt efteråt. Jag är så glad att jag har honom och att han är så förstående för hur jag beter mig när det är som värst. Bästa du!
