Att leva med en prins ♥

Jag har lite delade känslor nu när magen är borta. Det känns på ett sätt hur härligt som helst att kunna leva och röra mig som en normal människa igen. Att kunna stå mot spisen utan att det bränns på magen, att kunna diska utan att magen bli sjöblöt, att kunna sitta upp utan att magen tar emot, att kunna resa sig upp från sängen utan att behöva ta stöd med armarna, att kunna vända sig i sängen utan att bli andfådd, att kunna ta sig in och ur bilen smidigt, att kunna äta vad jag vill utan att få världens halsbränna, att kunna dricka flera glas vatten utan att behöva kissa 10 gånger på en timme, att kunna se mig själv nedanför naveln, att kunna se vad jag gör med rakhyveln i duschen, att kunna sitta upp i mer än 5 minuter utan att få ont, att få känna mig hyfsat smidig och inte som ett kylskåp, att kunna stänga kylskåpet utan att magen är i vägen, att kunna en normal portion utan att bli sprängandes mätt, att kunna rymmas i soffan skedandes med timo utan att halva jag hänger utanför, att kunna resa mig upp sittandes från golvet utan att ta hjälp, att kunna sitta på huk utan att ramla framlänges, att kunna göra vardagliga sysslor utan att det känns som att jag sprungit ett längre maraton, att slippa att alla tröjor blir fläckiga precis vid naveln på grund av tappad mat/dryck, att inte behöva bli misshandlad från insidan… Ja, listan kan göras lång!

Men samtidigt så känner jag mig lite tom och ensam. Jag har ju haft ett litet liv i min mage i nio månader och sett magen växa i takt med honom. Så här i efterhand så känns det som att tiden har gått så jäkla fort och att jag blivit snuvad på hela graviditeten… Det är riktigt svårt att förklara! Det känns nästan hemskt att jag inte gjorde så mycket annat än att bara klaga och klaga på hur jobbigt jag hade det. På ett vis så saknar jag nog att vara gravid, trots att jag sa till Timo att jag aldrig skulle bli det igen haha! Jag saknar att känna hans bök och rörelser inuti magen och känslan av att det är han och jag i ett. Men jag får se det hela positivt, jag har ju faktiskt världens finaste prins vid min sida här på utsidan istället och i slutändan så var allt det här ovan SÅÅÅÅÅÅÅ himla värt besväret. Jag skulle göra det tusen gånger om för vår finaste Mio.

Jag och Timo satt och pratade om hur dessa nio månader bara har flugit förbi och vi undrade båda två vars de tagit vägen… Det har hela tiden känts som en evighet och att vi bara gick och väntade, men nu i efterhand så känns det som att tiden bara sprungit förbi oss. Det känns svårt att föreställa sig hur jobbigt det faktiskt kändes där ett tag. Det är himla lustigt hur saker och ting fungerar!