Jag läste det jag publicerade i det tidigare inlägget precis innan jag skulle sova igår och hade så svårt att somna efter det. Jag låg och oroade mig för att jag precis nu är i v36, då det är stört risk för att fostret dör och att han kanske drabbas av syrgasbrist under förlossningen… Jag vet inte vad jag skulle ta vägen om det skulle hända någonting med bebisen nu, nu när vi har väntat och byggt upp en bild av hur framtiden kommer bli så fort han kommit till oss. Det är oron som är värst och jag längtar verkligen tills han är här hos oss och jag kan släppa den biten. Men jag förstår att det förmodligen inte lär ta slut på oro efter det, för sen blir man nog aldrig kvitt den haha. Men då finns han iaf med oss på utsidan och det är lite lättare att hålla koll på hur han mår =)
Jag ska försöka få tag på dem på smvc i eftermiddag och fråga om de hunnit analysera mina prover som jag tog igår, bara för att säkerställa att de inte stigit eller så, eftersom klådan har blivit riktigt jäklig igen… Igår fick Timo lov att stryka på mina fötter i flera timmar bara för att jag inte skulle klia sönder dem själv. Åh, vad glad jag är över att det är Timo som står vid min sida och att det är han som ska bli pappa till mitt barn. Världens bästa Timo ♥
Önskar verkligen att all denna oro gick att blåsa bort nån gång, om så vara för en stund! Men man lär ju aldrig bli fri från den heller när lillen kommit till världen, men förhoppningsvis blir man bättre på att leva med den 🙂