De senaste dagarna har jag känt en som enorm längtan efter att få träffa vårt lilla knytte som ligger i min mage. Jag har inte alls haft samma längtan och känt sån kärlek tidigare och funderat på om det kanske varit något fel på mig. Men nu känner jag bara hur mycket jag vill att det ska bli januari och han tittar ut. Jag tror att besöket på förlossningen och på smvc har bidragit till den här känslan. Dels alla undersökningar och sen de extra ultraljuden jag fått göra.
Det är lite drygt två månader kvar och det känns helt ärligt som en evighet och jag tänker ofta hur tusan jag ska klara av att vänta tills dess… Det känns som flera år sedan som jag såg pluset på graviditetsstickan men så är det bara drygt sju månader sedan. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge? Jag får försöka trösta mig själv med att när han väl kommer så är han här för att stanna ♥
Med denna enorma längtan så kommer självklart en jädrans oro också. Tänk om det händer något och han inte kommer ut levandes, eller om han har någon sjukdom som gör att han bara lever några månader, eller vad som helst… Usch vad jobbigt det är, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på alla dessa ”tänk om”. Och när alla andra får sina friska bebisar i famnen, vad är då inte oddsen att vårt barn kommer vara den där ”en av tio som är sjuka”?
Vi längtar efter dig gubben, så du får allt se till så att du är frisk och pigg när du kommer ut till oss ♥
